Hej!
Idag jag gick jag på mitt första samtal på de här nya året.
Eller samtalet är inte nytt men nu blir det för de är nytt år.
De var mycket som kom upp idag, allt från känslor till en annan person till min familj och vänner.
Tufft samtal väldigt tufft.
Jag brukar försöka att inte gråta men idag så var det svårt väldigt svårt, till och med hon som jag pratade med såg på hela mig att det var tungt och att jag inte alls var på samma nivå som jag då vi hade vårat förra möte.
Hon som direkt när jag klev in i hennes rum att jag var väldigt låg, att det var mycket som händer just nu, inom mig att det var som rörigt inom mig vilket de är.
Hon kommer att ta kontakt med min chef om hur läget ser ut och jag ska gå vidare.
Vi har en plan jag och den här terapeuten eller vad jag ska kalla henne för.
Jag ska få träffa en läkare som ska sen undersöka mig kan jag tänka mig, som sen ska leda till att läkaren skickar en remiss till psykiatrin så jag kan utredas för om jag kan ha ADHD eller ADD.
Jag fick vet idag om att ADHD kan vara ärftligt och eftersom jag är adopterad så vet jag inte så mycket om min biologiska mamma hon kanske hade ADHD?
Vem vet liksom?
Min bror har gått en sån utredning och han har fått diagnosen ADHD en mildare sån.
Jag kan behöva göra en sån här utredning för att försöka hitta mig själv lite, jag är lite vilsen fortfarande.
Jag vet vad jag vill och hur jag vill att min framtid ska se ut, men de är mer att jag inte riktigt vet om mig själv.
Jag har liksom ingen att jämför mig med vem jag är mest lik inom min familj förutom min bror då, men vi är så olika i sättet.
Jag vet att har som barn blivit sexuellt utnyttjad det finns skrivit i mina adoptiv papper mm.
När jag tittar på min adoptiv föräldrar så finns det inte nån likhet överhuvudtaget, verkligen i tänkande eller i sättet.
Jag känner mer som att dem inte är mina föräldrar och ibland så upplever jag som att allt det här en dröm.
Att jag är Törnrosa som sover fortfarande.
Jag är väldigt rädd för att bli avvisad och känna mig bortvald, de är två av mina största rädslor.
Att känna att jag inte är behövd. Jag har aldrig riktigt haft någon som har älskat mig på det sättet som jag har velat, utan jag har sökt efter kärleken sökt efter den där tryggheten som är så viktig för mig!
Det finns aldrig någon vuxen i mitt liv som har tagit mitt parti utan jag har fått kriga ensam, fått gå den långa vandringen själv för att söka efter vem jag är och vad jag vill.
De är ingen vuxen som har sagt till mig att du måste söka hjälp, utan det har jag själv gjort.
Jag är nog inte ensa om att känna så här eller uppleva det här. Men de är mina ord min upplevelse min historia som inte så många vet om.
En del kan fråga varför jag mår så dåligt när jag har jobb, bil, lägenhet mm.
Ibland så är inte materiella ting det viktiga för mig, ibland så räcker det för mig att någon säger till mig fy fan vad du är bra eller ge mig den där kramen eller bara finns där.
Jag mår dålig för jag fått stå upp så mycket för mig själv, stå upp för vem jag är, stå upp för att inte bli nertryckt.
Ända jag önskar mig är ett hem att komma hem till mig som ger mig trygghet, värme och kärlek!
Folk som jag vet att jag kan lita på till 100% som jag vet att dem skulle göra samma sak tillbaka som jag gör för dem! Jag kan säkert uppfattas som en hårding på bilder sånt, men jag är egentligen en mjukis.
En väldigt snäll människa är jag, som vill bara gott som vill ge och sprida kärlek .
Just nu har jag funnit 2 personer jag kan känna en jävla trygghet hos! Dem två håller jag hårt om för dem vill jag inte förlora! Ni betyder massor för mig <3
/ Kim
